Sista dagen i Lima…

Ja, så var det dags då, att åter byta liv och att återvända till Sverige. Det kommer att kännas rätt underligt att landa i advent, adventsljusstakar och pepparkakstider… här går vi mot sommar och det blir varmare för varje dag.

Idag tog jag med mig mina vandrarkamrater Maria och Maud till barnhemmet.

På väg dit ringer Marco – ”Directora Ruth har ringt, de har inte fått någon  olja för att laga mat, de är helt utan” – självklart stannar vi vid närmsta Metro och köper 10 liter matlagningsolja, då klarar de sig i ca 5 dagar, normal går det två liter om dagen.

Väl framme välkomnas vi lika varmt och vänligt som vanligt, de är alltid lika varmhjärtade. Directoran tackar och är så glad för vår hjälp.

Vi går till mitt casita, los Divinos, och där väntar alla barnen på oss. Till vår ära har de duschat tidigt, klätt upp sig i fina klänningar och kläder och har ordnat med musik, för nu är det fest!

Det är inte klokt vad glada de blir, de kastar sig på mig och jag får så många kramar att jag inte vet var jag ska vända mig… det är underbart att få träffa dem igen! Vi har tagit med Äppelkaka och juice för att bjuda på, ”Mamis” har tagit med Inca-Cola och bröd och bjuder oss. Vi dansar, vi fikar, sen sjunger vi ”I ett hus vid skogens slut” – det är barnen som frågar efter den. Alla vill bli kramade och burna och busade med, de vill sitta i knät, de vill rida på ryggen, de vill snurras runt, göra volter och bara få vara mest i centrum.

Alla barn tycker det är jättespännande med Maud och Maria, de försöker prata med dem, men det går bra att leka och sjunga utan att kunna spanska, hur bra som helst.

Igår köpte Maria och Maud ritpapper och färgpennor, kritor och flera pussel som det gav till ”mamis” så har de lite nytt att låta barnen använda och jobba med, de uppskattar det jättemycket!

Vi är med dem hela förmiddagen och följer med dem till matsalen där de äter lunch innan de ska till skolan. Vi säger hej då… det känns jättejobbigt att lämna dem, jag vill ta med dem allesamman, vi kramas ännu en gång och ”mamis” säger att jag måste komma tillbaka, helst 2015, allra senast 2016…

Ojala…