Roto Vicentina

Den här gången styra alla fyra i Vandrarna kosan mot Algarvekusten och Roto Vicentina, eller snarar delar av.

20 sep 2017

Vi strålar samman på flygplatsen i Faro och tar en taxi till Aljezur där vi siktar in oss på turistbyrån där vi tänker köpa karta över vandringsleden och få bra tips på hur vi kan lägga upp våra etapper. Vi har med oss en grundplan, men ingen karta, det har varit omöjligt att hitta kartor hemifrån. Vi börjar med en lunch och går mot turistbyrån som ska öppna kl. 14… den öppnar nästa gång den 10 oktober, så där stå vi, utan karta. Vi frågar några boende i Aljezur om hur vi kan gå och får en bra start i riktning mot Arifana. Det var lite väl mycket gående längs bilvägen, kanske missar vi möjligheterna då vi inte har någon karta? 12 km senare är vi framme i Arifana, en liten, liten plats precis invid havet. Vi tar en kopp i solen, försöker höra oss för om boende, men efter lite frågor ställda på olika ställen där allt är fullt så får vi tag på en som har en kusin som hyr ut ett hus. Detta hus hyr vi för en natt och det funkar bra. Huset ligger en bit utanför Arifana, det ligger i Val de Thela och vi blir hämtade av kusinen som kör oss dit i bil. Vid det här laget är vi rätt hungriga, så vi byter bara om och sedan går vi och äter på en restaurang som ligger nära.

21 sep

Vi sover riktigt länge och strax före halv nio kommer vi iväg från huset, äter frukost på samma ställe som vi åt middag dagen innan, bunkrar lite vatten och lunchfika innan vi börjar gå mot starten av vandringsleden. Mimmi liftar med en tysk turist som kör oss den sista kilometern till starten. Nu har vi 24 km framför oss innan vi når dagens etappmål, Carrapateira. Vi går någon timme innan vi kommer till vår första strand där Maria och Mimmi badar, jag och Maud tittar på havet och ser tidvattnet vända in. Vi fortsätter och det är varmt, uppför och det dammar bra. Den här gången är vi – för ovanlighetens skull – duktiga på att faktiskt följa markeringarna. Vi försöker inte hitta på egna vägar eller se genvägar där det inte finns några. Vi stannar och sätter oss med ryggarna mot något slags förråd och fikar vårt medhavda. Sen fortsätter vi en bit och mitt i ingenting finns ett hotell där vi kan köpa en kopp och gå på toa. En himla fin katt har de också. Vi går genom ett fint landskap, korkekar där man skördat kork finns det gott om, en och annan flock getter passerar och Maud hittar ett renoveringsobjekt hon ”vill ha”.
Alla kilometer känns extra långa och hur länge vi än går så är det ändå fler kilometer kvar än vad vi gissar när vi kommer till nästa skylt. Höfterna börjar protestera och vill inte längre. Vi bestämmer oss för att gå till nästa ort, Bodeira och tänker ta taxi därifrån. Men se det går inte, några taxibilar finns inte att uppbringa. Så vi börjar gå längs vägen denna gång för att kanske, kanske få lift. En hel del stora bilar passerar, men så kommer en mamma med ett barn i bilstol – hon stannar för att ta upp oss, fyra kvinnor med ryggsäckar, inte helt självklart, men för henne var det uppenbarligen det! Tacksamma är vi och vi frågar om hon har tips på boende vilket hon förstås har. Vi hamnar på ett riktigt härligt ställe där vi får en egen lägenhet, det är minsta sagt färgglatt och vi bor bra, och det är så skönt med en dusch med både varmt vatten och tillräckligt högt tryck. Kan inte låta bli att rekommendera detta stället: Pensao Das Dunas. Vi går ut och äter, sover got och sedan får vi den mest generösa frukost jag sett. Det är säkert minst 20 olika sorters ostar, färskpressad apelsinjuice, te, kaffe, bröd, yoghurt, färsk frukt… ja vi behöver inte sakna något!

22 sep

Vår plan var att korta denna dags etapp genom att ta taxi en bit för att spara höfter och knän lite. Men, inte heller i Carapateira finns det någon taxi, så vår hotellvärd kör oss. Det visar sig att han är en av de volontärer som underhåller Roto Vicentina och han berättar om olika växter, att det finns fågelskådare som har en app som gör det möjligt att stänga vindkraftverken när flyttfåglarna kommer så det inte dör så många. Han visar oss delar av leden och tar med oss ut på en udde där vi har en fantastisk utsikt över en bukt fullt med surfare. Det är deras årstid nu, surfarna. Han släpper oss vid en korsning på leden och då har vi lite drygt 8 kilometer kvar till Cabo de San Vicente, den sydvästligaste udden på den europeiska kontinenten.

Vi går verkligen kustnära, det är storslaget och vackert, vädret är varmt och det blåser en sval bris. Det är skönt att vandra i denna temperatur, det är härligt att kunna se ut över havet mot horisonten medan man vandrar.

Väl framme vid fyren så knäpper vi lite foton, sådär obligatoriskt över spetsen, kusten och in mot Sagres. Det är väldigt kommersialiserat så det är lätt att lämna, vi tar lokalbussen in till Sagres där vi bokat hotell för natten. Vi har tur med våra hotell, lägenhet igen, fint, fräscht och det är bra duschar med varmt, skönt vatten.

Vi äter ute, handlar frukostmat och så spelar vi kort på hotellet och bestämmer att sista dagen blir ingen ”etapp” utan vi vandrar runt i Sagres.

23 sep

Sagt och gjort, efter en riktig långfrukost vandrar vi runt i Sagres, längs med kusten, för bi Sagres stora fort och så ner till en strand där Maria och Mimmi tar ett dopp, inte ens dessa badhjältar tycker det är skönt, det är kallt i vattnet. Vi strosar vidare till ett ställe längs stranden där vi äter lunch. Vi noterar att det på flera restauranger kommer fram en servitör och frågar om man vill köpa förrätt, och då har de redan en trevligt dukad bricka med lite oliver, ostar, bröd och nån specialitet. Det är lätt att sälja in vid många bord…

Vi strosar tillbaka till hotellet, hänger vid poolen en timme och sen tar vi taxi till Faro. Även här har vi tur med hotellet, det är en riktigt fin lägenhet centralt belägen. Vi äter och bor bra i Portugal och det är väldigt prisvärt!

24 sep

Vi tar taxi tidigt till flygplatsen och kommer ombord på planet i id men då meddelar kaptenen att det är dimma i Amsterdam så vi får räkna med förseningar. Så vi kommer en dryg timme försenad till Amsterdam, vilket gör att jag missar planet hem, får vänta i en evighetslång kö för att få boka om till måndag… bor på hotell vid flygplatsen och har tråkigt… inte rätt avslutning på en resa, men vädret är svårt att göra något åt.

 

Sammanfattning av Roto Vicentina – fantastiskt vackert att få gå så kustnära, många vackra vyer och stränder och otroligt generösa och trevliga människor som vi träffar och som delar med sig. En annorlunda vandring och vi bestämmer återigen en ny regel – vi ska inte vandra över 18 km på en dag! Nästa år? Två alternativ har vi på listan innan vi skiljs åt, vi får se vad det blir…