Livet ser väldigt olika ut här i världen…

Igår var jag inbjuden på lunch hos min chaufför, Lucho och hans fru, och söner, 11 och 2,5 år. Den hittills godaste Cevichen serverades, verkligen fantastiskt god! Jag får den enda havskräftan… jag blir rörd… De hyr ett sovrum och ett kök/vardagsrum, kanske är rummet vi sitter i 10 m2. Dessa två rum sitter inte ihop, utan då måste man gå ut i korridoren en bit bort. Lägenheten är på fjärde våningen, det finns inte staket i trappen på vägen upp, har man höjdskräck så är det inte dessa trappor man ska ta… Golvet är ren cement, det är litet, en mycket nedsutten soffa, men här bor de, de är kärleksfulla mot varandra och verkar trivas tillsammans.

Efter lunch åker vi för att kolla in den mark de köpt för att bygga sig sin bostad. Man kan få tillgång till mark på flera sätt om jag förstått det rätt. Endera köper du mark direkt av en markägare, ofta har markägaren då styckat av lotter, ibland finns vatten och el, ibland inte. Om du inte har några pengar alls och marken är statsägd kan man ockupera marken. Då ”slår man läger” för att visa att man inte har någonstans att bo, man sover där, ibland i flera månader för att visa att man behöver få mark att bygga sig sin bostad. Efter denna tid kan man skriva papper då det anses ”bevisat” att just du faller inom de ramar och regler som behöver vara uppfyllda. Du kan då börja bygga ditt hus. Man bygger eftersom man har råd. Oftast det mest basala för att kunna bo, sen, om man har arbete och kan spara lite pengar så köper man material allt eftersom och kanske kan man bygga på en våning till.

I Luchos fall så är det en mix av de båda sätten. Det finns en markägare som vill sälja lotter, ca 10*10 meter stora/små. Detta på en bergssida ca 40 minuter från centrum av Lima. De har då fått ockupera sin mark för att de verkligen ska få köpa den, Lucho har sovit där i tre månader från och till innan det blev klart att just deras lilla fyrkant är deras. Så under min sista vecka på barnhemmet har Lucho varit där varje dag och natt för att nu var det dags att skriva papper och se till att allt är korrekt, alla dokument i ordning. Han är glad, äntligen har de sin egen marklott! Det finns inte vatten, inte el, men de har sin plats på jorden och kanske kommer de att kunna flytta dit inom fyra – fem år när de sparat ihop pengarna för att köpa material. Det här är ett område där mycket fattiga personer bygger sig sin bostad. Tänk Favelas i Rio och du kan se det framför dig. Det är en brant sluttning på vilken de ska bygga, helst så säkert att husen inte rasar samman vid nästa jordskalv eller jordbävning. Samtidigt är det helt nödvändigt, Lima växer ständigt, just nu är det drygt 10 miljoner som bor här, men staden växer och man behöver bygga nya bostäder. Det finns inte någon plan, stadsplanering? Nä, det tror jag inte, har man mark att sälja så delar man in den i så stora rutor man vill, för att få in sina pengar från försäljningen. Vi åker också en sväng längre bort från Lima, vi åker ut på landet där det odlas grönsaker och en gård där de har kor för mjölkproduktion. Svartvita ”Arla-kor” som mjölkas när vi kommer och det står en lång rad som väntar på att få köpa färsk mjölk i den medhavda flaskan. Luchos yngste son – som heter Nils! – är överlycklig över att få träffa korna.

På vägen till Luchos familjs mark stannar vi till för att leverera pengar till en biologisk mamma till en som adopterats till Sverige. Dessa pengar är från adoptivfamiljen, det är många som hjälper till på detta vis om och när de hittat biologiska familjer, allt via Marco som ofta agerat detektiv för att leta reda på dem. Denna biologiska mammas inkomst består av att sortera sopor. Alltså, det finns inte något system med insamling här, inga stora behållare där du lämnar in dina konservburkar, plastlådor och mjölktetror, utan det är ett arbete. Soporna ställer vi ut på gatan på kvällen och där är allt i en och samma sopsäck. Sen är det då alltså en person som sorterar soporna och säljer dem för återvinning. Så för 1 kg plast får hon betalt med 1 sol… 1 sol är ungefär 2 kronor. Ett kg plast är en hel sopsäck. Jätteviktigt arbete för miljön, ett jättebehov – men under vilka omständigheter?
Hemma på den egna gården sker denna sortering. Gård… det var att ta i… Återigen, tänk Favelas, hon har ett litet skjul utan riktigt golv eller en spis, men väl en gasplatta för att laga mat. Hon har också en tvättmaskin, men jag vet inte om den funkar. Detta skjul har ett litet utrymme på baksidan där det går en tupp och en höna och där utför hon sin sortering. Hennes yngsta dotter är gravid, hon är 17-18 år och de har byggt ett till skjul på denna baksida till henne, där finns en säng och en byrå och så är de glada över att ha en badbalja till bebisen när den kommer om ca en månad. Det här är som ett ekorrhjul, en återupprepning för varje ny generation, man får en bebis innan man avslutat skolan och någon föräldrapenning finns förstås inte, så hur ska man klara av att få mat? Det finns inte arbeten om du inte har någon utbildning, det är då du går mellan bilarna och säljer vatten eller popcorn. Det är då du sorterar sopor. Det finns en pojkvän, hoppas han har ett arbete som betalas så de slipper gå hungriga…